Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva:/ bara suttit och slöat vid datan ett tag nu, velat blogga men inte vetat exakt vad jag ska blogga om.
Kom iaf på att börja med, att om de finns dem som tycker att jag bara skriver depp å shit, och tycker synd om mig själv, så förstå att det inte är så, utan detta är mitt sätt att ventlilera hur jag mår och vad som händer... Mitt sätt, mina åsikter, mitt liv...

När jag vaknade imorse, fick jag nästan panik, eller något, ångest, som om jag inte ville vakna, som att de var farligt, kändes jätte läskigt, vet inte vad det kan bero på, eller kanske p.g.a hur jag mådde igår när jag kom hem...

Träffade Anton igår, 2½ år senare sen första gången.. Vi möttes vid Medborgarplatsen, och gick hela götgatan till slussen, och sedan hela hornsgatan till Zinkensdamm. Vi gick och pratade om massa sker, var väldigt trevligt, även om de var lite tyst då å då. Vi gick till deras vandrarhem där de bor me hela klassen.. (klassresa från Sundsgymnasiet)... Vi satt inne på hans rum en kort stund för att snacka tills hans rumskompisar kom tillbaka ^^ Marcus, Cissi och Peter? tror ja de va:P haha=) väldigt trevliga iaf:D
Sen efter någon timme gick jag och Anton ut på en Promenad runt området och pratade, de var då bomben kom...
Anton hade redan några veckor innan sagt att han ville prata me mig om lite saker som han inte kunde ta via msn eller sms eller telefon, och de va de han skulle prata om nu...
Han anser att han inte har tiden att vara min bästa vän, att han inte känner att han kan öppna sig för mig som han har kunnat förut, han känner att de alltid varit mina problem som har spelat roll, inte hans, men så har de inte varit, bara det att jag hatar att rota i hur folk mår om dem inte själva vill säga det...  Men visst han kanske har rätt, jag kanske har varit för insnöad i mig själv... Men jag vill inte vara de, de e bara de att Anton alltid ställt upp för mig, därför kan jag prata om allt med honom... Men men, han vill iad inte säga upp kontakten, tur de, för då hade ja brytit ihop, fy fan...
Anton har varit en sånn stor del i mitt liv sen jag först träffade honom.... Han har gett mig bättre självförtroende, fått mig att inse att de finns någon som kan tycka om mig och så.. Visst de där går i perioder, men grunden finns där tack vare honom... Nu menar inte jag att allt dumt jag gjort de senaste året, har med inflytande från Anton, för de har de inte, han har bara lagt grunden för mitt självförtroende, och de kommer jag alltid vara evigt tacksam för...

Vill inte sova, vill inte vakna, vill inte försöka, orkar inte försöka, allt blir bara fel...