Ibland känns det som att de e för mycket begärt att bli älskad för den jag är,
eller är de inte för mycket begärt?
Visst har jag de som säger att dem älskar mig, men hur menar dem älskar mig då?
Finns de olika sorters "jag älskar dig"
Jag älskar dig från familjen, jag älskar dig, från kompisar, och kanske, om man har tur jag älskar dig från pojkvännen?

Självklart så säger familjen att de älskar mig, men vad älskar de hos mig, de är mycket dem inte vet om mig, som jag aldrig berättat, men ändå älskar de mig.. Om de fick veta resten, skulle de då sluta älska mig?

Sen har man ju vänner, som säger att de älskar mig, men vad älskar de då?.. De vet inte allt om mig, de gör ingen, inte ens jag själv tror jag. 

Ja, pojkvännen då,om man nu räknar att man har en eller inte, när han säger att han älskar mig, vad är de då han älskar?.. Älskar han de sättet jag är mot honom, eller älskar han mig för precis allt jag gör?.. Hur förklarar man hur man älskar en person.

Visst har jag sagt till en del att jag älskar dem, och de menar jag verkligen, när jag säger det, men jag älskar det jag vet, de andra har jag ingen aning om. Skulle jag älska de människorna runt omkring mig om jag visste allt om dom?..

Därför undrar jag vad de e folk säger att de "älskar" hos mig, vad de e jag gör eller inte gör, som gör att jag är speciell, för alla säger ju att alla e unika, alltså speciella på sitt sätt..

Men vad är jag för speciell person egentligen??...
De där e något jag längre grubblat över, och inte riktigt vet om jag någonsin kommer få svar på...

Jag har aldrig kännt mig speciell, inte för någon speciell person iaf, visst vänner och så har sagt att ja e speciella för dem, men egentligen, vad är ja för speciellt för dem, de har säkert 10 andra som e speciella för dem oxå.. Jag är troligtvis bara en i mängden...

Detta är inte en blogg som är meningen att jag ska sitta och klaga på mig själv och få uppmärksamhet, tvärtom, jag vill bara få svar på mina frågor, de som gör att jag ibland mår som jag mår..

Börjar jag en dag gråta, kan jag gråta dubbelt så mycket som jag borde göra, just därför att jag är så osäker på mig själv, och andra, känns att man inte duger eller inte... Jag har aldrig kännt att jag dugit..

Varför jag inte kännt att jag dugit?.. Well, jag är inte smal, ja är mullig, jag vet, om ni nu tror att ja haft så många år på mig att göra något åt de, så har ni väll rätt, men de e inte så lätt som de kan se ut..
Jag har aldrig tyckt jag varit snygg, eller söt, eller vacker för den delen, dock har jag börjat inse lite nu, att jag inte är ful, och att jag ser okej ut..
Men på något sätt känner jag att jag inte duger, ändå om jag försöker varje dag vara nöjd med mig själv...
Man ser dessa smala tjejer på stan, eller skyltar, tjejer som går me "snygga" killar, hand i hand, killar med självförtroende, och som på så sätt jag tjejen speciell..
Den känslan de människorna måste ha, att känna ssig nöjda med sig själv, känns som att den e långt borta ifrån mig..
Visserligen har jag kunnat hantera detta förut, och insett att jag e jag, och de går inte att ändra på, de är något du måste leva med, men tänk om man inte vill leva med det`??..
Vad gör man då?
Begår man självmord då?..

Nej nej, så dramatiskt ska de inte bli, utan vi försöker göra något åt de?..
Mulliga tjejer, som kanske inte ens e mulliga, går på dieter å försöker gå ner i vikt, detta leder lätt till ätstörningar, och de är en hemsk "sjukdom"...
Ja ska vara ärlig, att jag har haft önskan om att få ätstörningar, och har varit påväg smått åt det hållet, eller iaf velat gå åt de hållet... Fast inte anorexi då, utan snarare Bullimi.
Men självklart så tror ju inte folk att de som e lite mulliga, att de kan ha ätstörningar?.. Nej nej, de går ju inte, då skulle de ju inte se ut som de gör..
Men jo, man kan ha Bullimi även om man inte e smal, dock är de vanligare att smalare människor får de, och utvecklas till något hälsoskadligt...

Nog med detta, jag har insett att för att jag ska må bra, fysiskt och psykiskt, måste jag försöka bli nöjd med mig själv, och sedan försöka göra något åt de ja inte gillar, hur svårt de än är..
Men de är alltid så med saker och ting, det går i perioder, igår kanske jag älskade mig själv, och mådde jätte bra, medans idag så vill jag bara stanna i sängen och inte röra en fena.. Men de kommer aldrig funka om du ska leva efter hur du mår imorgon, utan du måste göra något åt det, samma dag...


jag vet ärligt talat inte varför jag skrev detta långa inlägg just nu, typ mitt i natten, eller jo, jag såg på fjorton suger nyss, och började gråta av handlingen (en tjej blev våldtagen, men vågade inte säga något).. och hela storyn gjorde att ja började lipa, och börjar ja då lipa, utan hejd... Och då kom dessa tankar upp i huvudet, och jag var tvungen att skriva ner det....

Hoppas inte ni tycker jag är¨någon människa som letar efter medlidande lr så, för de är jag inte, utan jag är bara en människa som letar efter en rätsida på en avisida...